• Ronja Strid

Kap. 1

Detta skrev jag för 3-4 år sedan för att själv inte glömma hur det egentligen var att ta mitt livs bästa beslut. Det här är första kapitlet i berättelsen om hur jag mot alla odds valde att lära känna Jesus.


Skulle ni möta mig i person hade ni förmodligen lagt märke till mitt leende och min utstrålning, vissa tjejer skulle förmodligen känna sig hotade tills de insåg att jag faktiskt är ofarlig och vänlig. Jag är inte blyg med min ofantliga kärlek till Jesus och det överraskar dem flesta, de anser inte att jag ser ur som en “sådan” som är kristen och jag förstår dem, jag hade precis samma fördomar för bara ett par år sedan. 

Som de flesta svenskar flyttade jag utomlands efter gymnasiet, kunde inte vänta efter att få åka härifrån. Livet verkade ljuvligare på andra sidan atlanten. Jag flyttade till Orlando, FL för att jobba som aupair för en professionell golfspelare och ingen här hemma var förvånad över att jag fick bästa tänkbara gig, jag har på något sätt alltid gått i favör. 

Livet skulle nu bli en dröm men den blev nog som mer av en dokusåpa.

Det var inte helt lätt att var nitton, ta hand om ett barn som man precis lärt känna och samt se till att familjens hushåll som jag bodde i var i sitt schack. Som prestationsmänniska ville jag sköta mig exemplariskt men när man tar hand om ett barn som inte så ofta lyssnar eller ens vill umgås med en, ja då är det inte lätt. När man känner skuld för att man inte kan lyckas hålla livet på plats. På instagram ser livet glammigt ut, och det var någonting som gav mig tillfällig glädje. Vi hade egen pool, körde min egna SUV, jag var alltid brunbränd, kunde äta ekologisk mat i överflöd, Orlandos nattklubbar var feta och hade möjlighet att träna på Golds Gym varje dag. Eftersom jag var blond och svensk trånade dessutom alla vältränade män på gymmet efter mig, och jag insåg ganska snabbt att det var jag som höll i tyglarna. Efter att blivit överkörd på svensk mark gång efter gång så var det helt plötsligt jag som fick bestämma, jag hade makt. Det var jag som nu kunde hålla “killarna” runt lillfingret.


De här som fick min instagram att flöda av yolo bilder ansåg sig inte riktigt bidra till den lycka jag letade efter, vilket gjorde att jag letade kickar och levde som alá  “living on the edge”. Jag som alltid varit bra på att dölja mina missöden blev avslöjad genom att efter en partynatt svimma framför min chef av på grund av för mycket alkohol. Jag har nog aldrig känt så mycket ångest som jag gjorde då, och jag levde i rädsla över att göra om minsta lilla misstag. Kort därefter fick jag en bästa vän i USA, en brittisk tjej med stark karaktär som var utbildad till professionell nanny och som lärde mig väldigt mycket om barnuppfostran, och jag är än idag tacksam över den vänskapen vi hade, hon gav mig ny energi till att vilja stanna kvar i USA, även fast livet bara cirkulerade bland träning, fest, solbränna och korta klänningar. Mitt i denna såpa så förälskade jag mig i min tränare på gymmet, han var den enda jag inte fick styra och ställa med, utan jag fick jaga honom samtidigt som jag vet att han attraherades av mig. Denna man gick till kyrkan varje söndag och jag tyckte det var otroligt konstigt, han som är så snygg och populär, vad gjorde han där varje söndag? Vår vänskap utvecklades under ett tiotal månader och efter drama, svartsjuka och intriger (ja det flesta helt och hållet från min sida) så var det ändå en person jag byggde "tillit" till.


En söndag när jag vaknade upp bakfull hos min brittiska bästa vän så har hon redan gjort planer för dagen (som vanligt, och det var väl egentligen ingenting jag hade emot). Nu skulle vi till min tränares kyrka, och jag var minst sagt förvånad, men eftersom jag var väldigt förälskad så följde jag såklart med. Vi var sena, och bara det trodde jag skulle bli otroligt pinsamt, jag hade ju tänkt mig en tyst och stel kyrka (som Svenska kyrkan i Sverige), men de här var så långt ifrån det jag hade tänkt mig. Folk strömmar fortfarande in och jag möts av värdinnor och värdar som hälsar och tillochmed kramar (!!) mig välkommen. Vi svenskar kramar liksom inte vem som helst, särskilt inte människor vi aldrig träffat förut, och särskilt inte jag, jag som är väldigt reserverad, men detta kändes ändå förvånansvärt positivt och bra. 

Ingången möts jag av hög konsert musik som strålar ut i hela lokalen, hon som sjunger har värre röst än Carola och unga hippa människor framåt scenen står med händerna i luften och prisar Gud. Jag kunde inte undgå och fråga mig själv, vem är egentligen Gud? Varför ska man prisa Honom? Mannen som predikade, Pastor Tim Johnson är tydligen en fd. Super Bowl stjärna som bjöd på både skratt och passion. Jag måste ha haft halvöppen mun under hela timmen då jag gjorde mitt bästa till att förstå de helt nya och främmande orden. Sist jag hörde något från bibeln måste varit ur min konfirmation som fjortonåring och jag är övertygad om att jag inte kom ihåg ett smack. Tankeboken vi fick skriva i varje vecka, ja det var nog de enda. Gud vet jag inte om jag någonsin hörde talas om. Jag var förmodligen långt ifrån för att ens kunna förstå på den tiden, men nu var det annorlunda, det här fångade min nyfikenhet. 

Nyfiken och sökande var jag allt, fast kanske mer till att kunna förklara varför de människor som var där var där. Inte riktigt vem Gud var, funderade på vad människornas egentliga motiv var? Pengar? Uppmärksamhet? Att vara sådär glad kunde inte vara av naturliga skäl. Trodde jag. 

Jag började komma tillbaka till kyrkan och desto mer Pastor Tim predikade på scenen desto mer värderingar och principer “made sense”, men Gud var fortfarande långt borta. Genom att gå till kyrkan fick jag mer av min tränares uppmärksamhet och vi fick ett ämne att diskutera och prata om, jag älskade att Gud på något sätt förde mig närmare honom. Och friden som människorna i kyrkan utstrålande gick inte att undgå. Det var inte förrän några månader och ett tiotal söndagsbesök senare som jag fick möta Gud. Pastor Tim predikade om förlåtelse och jag kände helt plötsligt en nöd och längtan till att förlåta en person i mitt liv. Mitt hjärta började slå, och jag fick positiva tankar om den här personen som jag aldrig någonsin haft förut, och en hel rad med orsaker till om varför jag bör förlåta. Jag ställde mig upp i kyrkan den dagen, när Pastor Tim frågade om vem som vet att de vill förlåta någon i deras liv och bad oss ställa oss upp. Hade det inte varit Gud som lett mig, hade jag aldrig ställt mig upp den dagen, och efteråt kändes min relation till den personen mycket lättare, och jag fann en kärlek som länge varit förträngd. 

Detta var punkten till varför jag på egen hand började prata med Gud, jag tänkte att jag skulle be, men visste inte hur man gjorde så jag vände mig till Gud och pratade med honom som en vän medan jag körde bil. Jag var mest tacksam över mitt liv och den favör jag alltid stått i, sedan började jag fråga honom saker - mest om de regler jag trodde man var tvungen att följa. 

Det gick inte många timmar eller dagar innan Gud faktiskt började besvara de frågor jag hade, människor kom och svarade på frågor som jag dagen innan ställt, och andra gånger dök människor upp från ingenstans och berättade hur mycket Gud älskar mig. Jag tyckte det var väldigt knepigt och konstigt medan det hände, och den kvinna som bestämde sig för att ställa sig på sina knän och sjunga för mig om Jesus på en hotellbrunch jag var på med en ytterligare kille jag dejtade, glömmer jag nog aldrig. Det var väldigt underliga saker som skedde, men tillslut var jag inte ens förvånad av att Gud talade till mig genom människor, och bad jag konkret som t.ex. att en person skulle få frid, så talade den personen ut det dagen efter utan någon som helst vetskap om att jag faktiskt bad för det.. Så fortsatte det ett par månader framåt. 


Jag var dock inte helt såld på konceptet att jag skulle ge mitt liv till Gud, jag hade det ju bra ändå. Varför ska jag låta honom vara den som bestämmer riktning i mitt liv och begränsa min egen vilja. Någonstans på vägen hade jag insett att Bibelns “rekommendationer” var för att Jesus älskar mig, och inte vill att något ont ska hända mig. Därför bör jag inte ljuga, vara otrogen eller dricka stora mängder alkohol, för oftast sätter det mig själv eller någon annan i knipa, och Gud är som en bra pappa som vill ta hand om mig och beskydda mig och alla andra människor. Men, det var inte nog för mig. Jag visste att jag gjorde dåliga val ganska ofta, och jag visste att jag inte var stark nog till att göra mig av med det bagaget.


En dag när familjen som jag jobbade för och jag tillsammans med dem rest till Phoenix, och jag hamnade själv på en dagstur bland Röda Klipporna i Sedona, och jag förundrades över hur vacker naturen faktiskt var. Längst där uppe fanns ett kapell och det var människor från så många olika kulturer och nationer som bad där inne, jag drogs med i atmosfären och jag bad till Gud att jag nog ville leva för honom också, och att jag skulle försöka, det var en fin stund, men jag var nog inte helt övertygad om hur jag skulle fixa det. Tillbaka i Orlando ett par veckor senare längtade jag efter att umgås med min tränare så vi skulle mötas upp och jag misstar mig från att träffa honom hemma hos honom till att träffa honom på en bar, så jag kör fel. Blir förbannad och skriker som om jag var femton och kär i telefonen, jag gråter och jag känner inte ens igen mig själv. Mitt hjärta värker, och det är så många sår som aldrig fått läkt som tejpen spricker på. Den söndagen går jag till kyrkan igen och predikan handlade om skillnaden mellan lycka och glädje. Hur lycka kommer från event, resor, människor och materiella ting, samtidigt som glädjen får man av Gud, och den är bestående. Jag inser hur jag hela mitt liv förlitat mig på lycka från saker omkring mig, det har ofta gått bra då jag jobbat hårt och alltid stått i favör, men när det kommer till kärleken har jag aldrig kunnat styrt den andras känslor och jag blir helt plötsligt besviken och sårad för att jag inte får den glädjen som jag förväntat mig av den personen. Och det har alltid tagit hårt, tillit var något som försvann redan som trettonåring. Jag insåg där i kyrkan nu varför jag behövde Gud i mitt liv, jag behövde någon stabilt att bygga på, en grund som aldrig kan försvinna eller tas ifrån mig. Jag behövde Jesus i mitt liv, men efter gårdagens missöde så insåg jag hur långt ifrån min bön bland de Röda Klipporna var, och hur mycket jag föll för frestelsen till att vara med någon som jag inte borde, så därför vågade jag inte ställa mig upp och ta beslutet.


Kommande veckorna hette serien som predikan handlade om “Breakthrough”, och jag var inte förvånad, men jag var inte redo. I samband med allt detta gick jag med i en “lifegroup” som var ledd av kvinnan som sjöng bättre än Carola, hennes namn är Tami, och hennes man heter James. Jag ville nämligen veta allt innan jag signade upp för ett liv dedikerat till Jesus, för gjorde jag det, då visste jag att jag skulle ge allt och mitt gamla liv skulle ligga bakom mig, jag ställde mig frågan: var det det jag verkligen ville?

Nästa gång jag träffade min tränare hemma hos honom kände jag inte samma attraktion, och efter bråket så insåg jag vilken makt han hade över mig, så jag insåg nog hur jag inte vill sätta mig i den situationen till att bli sårad igen, jag kände mig helt plötsligt mer värdig och ville låta Gud beskydda mig från att bli sårad igen. Så jag vände på klacken och åkte hem. Något hade verkligen hänt - jag ville inte längre göra det som satte mig i dåliga eller jobbiga situationer. Sista helgen på “Breakthrough” serien så slog mitt hjärta i samma takt som en trumvirvel och jag ställde där och då mig upp och jag vald att på riktigt följa Jesus. Nio månader efter jag för först gången klivit in i kyrkan.


Ingen resa ser densamma ut. Men detta är en del av min. Hur ser din resa ut? Jag tror det är bra att påminna sig om den. Om du inte skrivit ner din, vill jag uppmuntra dig att göra det. Du äger din berättelse, låt ingen annan skriva den åt dig. Kap 2 kommer publiceras framöver.